hela tiden kommer det in nya människor i ens liv, i början är allt ett slags äventyr medans du lär känna människan och innan du bestämmer om det är en keeper eller inte.. men ibland kan man döma en annan för fort, och kanske missa en bra vän eller partner.. det som fascinerar mig mest är att ena dagen kan vi träffa någon random människa för att sedan in se att vi inte vill leva utan den, det kanske inte är ofta det händer men de händer.. ja har tex. Drösen, Lee, Alexndra hela min familj (även bonus familjen inräknad)och några till.. typ 2004-2005 hde jag aldrig kunnat tro att lee skulle betyda så mkt å bli en nära vän, 2007 kunde ja inte tro att jag och drösen fortfarande skulle hålla ihop i alla år, att ja verkligen skulle behöva, älska och trivas så bra med honom som jag gör.. alexandra ska vi inte ens prata om, hatade henne första gången ja träffa henne störde mej så mycket på hennes attityd så de va inte sant, idag är hon min närmsta tjej kompis (även i fall ni är få).. de mest jobbiga med människor som kommer så plötsligt är nog att dom lika plötsligt kan försvinna med ett jävla stort tomrum som aldrig kommer att fyllas igen, och det gör så fruktansvärt ont.. speciellt tanken på att du aldrig kommer att få se eller höra personen skratta, prata eller helt enkelt få känna dens närhet, att allt finns där men i nästa sekund är allt bara borta helt utom räckhåll.. de är det som gör mest ont.. sen kan många av dom här människorna bara förvinna för att kontakten rinner ut i sanden eller för ett idiotiskt litet gräl då man ofta inser det försent.. det finns så mycket ja borde säga till alla mina nära som jag har nu men får inte ut det, vill bara skrika för att det gör ont att se att några av er har blivit sårade för att ja stött bort er, förresten det va inte min mening att göra det bara så att i vet men min ork tog slut ett tag där, eller för att jag bara vill att ni ska veta hur mkt ni alla betyder var en av er, även folk ja inte räkna med..
tyvärr kommer jag alltid att känna denna tomhet, såren kommer att läka men förbli ett fult ärr som inte försvinner.. men frågan är kommer ja alltid att vara lika arg på dej?? jag både sörjer dej och hatar dej för det.. de gick för fort hade velat säga hej då, fått en sån där tröstande underbar kram ifrån dej, hört dej säga orden att skulle bli bra igen även ifall de inte hade hjälpt.. shit här babblar jag på :D
en till stark känsla jag har är för drösen, vad hade jag gjort utan honom?? ävn ifall han inte tror det alltid så är en av dom som hjälper mej mest igenom allt, fast jag ibland kan känna att han inte finns där.. det enda jobbiga med honom är att han kanske inte alltid verkligen lyssnar på han borde och sen efter ett tag vill veta vad som är fel, som om ja orkar säga de tre gånger då eller? fast ja lyssnar inte alltid på honom heller.. men vet ändå att vi finns där för varandra i slutändn.. älskar honom enormt mycket...
sen har vi min älskade pappa, där finns de verkligen inte några ord att beskriva med.. han är och kommer att förbli min nummer ett, utan honom vore ja ingen idag.. genom hela mitt liv ha han stått där vad än som hänt, gett mej råd, lyssnar och trösat.. älskar honom enormt mycket <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar